Jag har alltid varit svag för långvariga sviter.  Därför blev jag glad när jag såg Stefanie Böhler, Jean-Marc Gaillard och Devon Kershaw i startlistan till årets Tour de Ski 2017-18.  Dessa tre har nämligen startat alla tolv Tour de Ski och det är rätt imponerande.

Däremot finns det inte längre någon som har gått i mål i samtliga Tour de Ski.  Den sist kvarvarande i den kategorin var Petter Northug som höll ut ett par etapper längre än Giorgio di Centa och slutförde sin tionde och hittills senaste Tour de Ski i januari 2016.  (Om Justyna Kowalczyk inte hade valt att bojkotta tävlingen 2013-14, skulle även hon ha startat varje etapp under de första tio åren.)

Visst är det kul med statistik? :)

Devon Kershaw, Giorgio di Centa, Jean-Marc Gaillard, Justyna Kowalczyk, Petter Northug, Stefanie Böhler, Tour de Ski, Tour de Ski 2017-18, statistik,

Vilodag i Tour de Ski och medan jag tittar på inspelningar från gammalt, gläds jag ännu åt gårdagen.  Trots att det var masstarter... 

Först kommer Justyna Kowalczyk på 10 km (k) tillbaka i någon slags högklassig form precis som förr i världen.  När hon ramlar i en utförsbacke och drar med sig två svenskar, får man vibbar av 00-talet.  Under tiden dundrar Maria Rydqvist in på nionde plats i ett klassiskt lopp – underbart och anmärkningsvärt tycker jag.  (Men SVT:s förälskelse i Stina Nilsson och Charlotte Kalla förnekade sig inte, så Rydqvist – vars charm inte är begränsad till ett vackert yttre och tv-mässiga plattityder – syntes bara mycket kortvarigt).

Sedan ser man Dario Cologna ligga i spets på en krympande klunga, spurta om segern och vinna bonussekunder.  Cologna i toppkamp är liksom rena essensen av Tour de Ski, något som åtminstone jag saknat under de senaste åren.  Det där ständiga röda tåget börjar nämligen ge mig nästan fysiska smärtor…

På köpet tappar oövervinnelige Martin Johnsrud Sundby en massa tid på 15 km (k) och gör tävlingen spännande igen.  Inte så mycket för att hans ledning är nere i under minuten, utan för att det går att hoppas på att det inte var en tillfällig formdipp, utan ett trötthetstecken som fortsätter.  (För annars är Sundbys ledning ointaglig ändå.)

Vad kan man önska inför fredagen?  Pallplats för Rydqvist?  Cologna vinner med en halvminut?  Kollaps för Sundby?  Smørrebom för norsk-brittiska laget?  Jo, tack gärna.

Dario Cologna, Justyna Kowalczyk, Maria Rydqvist, Martin Johnsrud Sundby, Tour de Ski 2016, nostalgi,

Det är något visst med en längdskidstafett 4 x 10 km.  I själva verket är det mycket visst med den och i VM-sammanhang är det nästan visst att Norge vinner.  På de senaste 12 världsmästerskapen har Norge vunnit herrarnas stafett 11 gånger och hoppas förstås på en ny seger i Falun idag.  Visserligen är Dyrhaug–Tønseth–Gløersen–Northug segerkandidater men jag får en liten OS-känsla…

”OS-känsla” inför en herrstafett innebär för Norges del att laget inte räcker.  Inför flera av de senaste olympiska spelen har det nämligen varit så att Norge har haft en säkert formstark Northug men de övriga åkarna har känts mer osäkra.  Så också nu och det är långtifrån givet att alla tre håller.  Då förefaller till och med Sveriges Richardsson–Olsson–Hellner–Halfvarsson säkrare – har Johan Olsson till exempel någonsin gjort annat än fantastiska andrasträckor i stafett?

Det talades mycket om banorna i går.  De klassiska sträckorna är hårdare och inte minst längre.  Skillnaden är jättestor: 11376 m mot 9752 och det är således 17 % mer klassisk skidåkning än fristil.  Det spekuleras i att ”allt kommer att avgöras i klassiskt” och att risken är att väder eller taktik ger en stor sällskapsresa in mot mål.  På senare år har många världscupstafetter sett ut så, att lagen hållit ihop och det avslutats med en spurtuppgörelse mellan en hel massa lag.

Ett av mina främsta minnen av live-idrott var på skidstadion i Falun 2003, då Jörgen Brink spurtade först i mål efter just en sådan sällskapsresestafett.  (Hela skidstadion upphävde ett gemensamt vrål i det ögonblick ganska tidigt på upploppet då vi samtidigt insåg att Sverige skulle vinna – en mäktig upplevelse faktiskt.)  Kan det rentav bli en upprepning i dag och en stor grupp lag tillsammans?  Kanske – och då kommer Italien som min skrällvarning.

Italien, det första alpland som på allvar utmanade Norden och Sovjetunionen/Ryssland, var en storhet i stafettsammanhang på 1990-talet.  Nuförtiden är laget mer ihåligt men om Francesco de Fabiani och Dietmar Nöckler överträffar sig själva på de klassiska sträckorna och hänger med Vylegzhanin, Olsson, Manificat och norrmännen, kan de ge Roland Clara möjlighet att glida med på tredje sträckan och ge Federico Pellegrino guldläge.

Federico Pellegrino är ett starkt namn, med en sprintsnabbhet som i fristil ingen annan slår.  Han är också en taktiker och den enda av slutsträcksåkarna som inte har något som helst behov av att trötta ut Northug.  Pellegrino kan slå Petter i en ren spurt och vore inte det ganska ljuvligt?  :)

Sedan måste jag väl påpeka också att jag inte på riktigt tror på detta – även om jag nu pekat ut scenariot i förväg skulle det vara en jättestor överraskning – utan mer hoppas på en rolig stafett och vill berömma ännu ett lag som likt de svenska damerna igår faktiskt gjort en modig uppställning mot guld snarare än att ta ut ett fegt lagomlag mot ett hedersamt normalresultat…

4 x 10 km (h), Falun 2015, Federico Pellegrino, Italien, Jörgen Brink, Norge, om mig, stafett, sträcklängd, överraskningar,