Vilodag i Tour de Ski och medan jag tittar på inspelningar från gammalt, gläds jag ännu åt gårdagen. Trots att det var masstarter...
Först kommer Justyna Kowalczyk på 10 km (k) tillbaka i någon slags högklassig form precis som förr i världen. När hon ramlar i en utförsbacke och drar med sig två svenskar, får man vibbar av 00-talet. Under tiden dundrar Maria Rydqvist in på nionde plats i ett klassiskt lopp – underbart och anmärkningsvärt tycker jag. (Men SVT:s förälskelse i Stina Nilsson och Charlotte Kalla förnekade sig inte, så Rydqvist – vars charm inte är begränsad till ett vackert yttre och tv-mässiga plattityder – syntes bara mycket kortvarigt).
Sedan ser man Dario Cologna ligga i spets på en krympande klunga, spurta om segern och vinna bonussekunder. Cologna i toppkamp är liksom rena essensen av Tour de Ski, något som åtminstone jag saknat under de senaste åren. Det där ständiga röda tåget börjar nämligen ge mig nästan fysiska smärtor…
På köpet tappar oövervinnelige Martin Johnsrud Sundby en massa tid på 15 km (k) och gör tävlingen spännande igen. Inte så mycket för att hans ledning är nere i under minuten, utan för att det går att hoppas på att det inte var en tillfällig formdipp, utan ett trötthetstecken som fortsätter. (För annars är Sundbys ledning ointaglig ändå.)
Vad kan man önska inför fredagen? Pallplats för Rydqvist? Cologna vinner med en halvminut? Kollaps för Sundby? Smørrebom för norsk-brittiska laget? Jo, tack gärna.
