skidsport.blogg.se

Fredag i Kitzbühel och i årets ändrade program körs slalomen inte på söndagen som brukligt är utan i stället dagen före störtloppslördagen.  Tävlingen avgörs i ymnigt snöfall, på dåligt underlag, i ett knepigt hang och i en bana av Ante Kostelić.  Det är en utmaning på alla sätt.

 

Det är väl just så som sport skall vara.  Svår, invecklad och med möjligheter till att ta reda på vilka utmaningar som hjärnan och kroppen klarar.  Den svenska stjärnan André Myhrer gnällde i stället efter ett misslyckat förstaåk och tycktes mena att hela världen var emot honom och slalomåkarna.  Det lät i mina öron mest tramsigt, för, som sagt, det är väl för att lösa svåra problem och utmana sig själv som en idrottsutövare tränar på sin idrott?  (Som fotbollsspelaren Patrik Andersson sade när Sverige hade lottats in i en ovanligt svår grupp i ett mästerskap: det är för matcher som dessa som vi spelar fotboll.)

 

Men, så kommer Patrick Thaler nedför pisten, den italienska veteranen som under de senaste åren varit bättre än förut.  Och vad gör han i Ante Kostelićs ovanligt svåråkta bana?  Jo, han utmanar den, han har sett vad ingen annan åkare sett, att den svåra vertikalen mot slutet av banan går att åka i motsatt riktning.  Vertikalerna, som man oftast svänger in i och åker rakt ut ur, väljer italienaren att åka rakt in i och svänga ut ur.  Ingen annan har modet att pröva den alternativa lösningen, men Patrick Thaler har det.

 

Nu visade det sig att det nog inte var någon större skillnad mellan de båda varianterna.  Thaler varken vann eller förlorade på sin manöver, utan fick en ganska genomsnittlig tid på den aktuella delen av banan.  Men när han flera timmar senare hade åkt både första och andra åket så bra att han blev trea i hela tävlingen, var jag extra glad för hans skull.  För när en skidåkare eller nästan vem som helst annars, har mod att skilja sig från mängden, då applåderar jag och hoppas att fler har modet att följa i hans spår.  Kanske redan i Schladming på tisdag?