Det är något visst med en längdskidstafett 4 x 10 km. I själva verket är det mycket visst med den och i VM-sammanhang är det nästan visst att Norge vinner. På de senaste 12 världsmästerskapen har Norge vunnit herrarnas stafett 11 gånger och hoppas förstås på en ny seger i Falun idag. Visserligen är Dyrhaug–Tønseth–Gløersen–Northug segerkandidater men jag får en liten OS-känsla…
”OS-känsla” inför en herrstafett innebär för Norges del att laget inte räcker. Inför flera av de senaste olympiska spelen har det nämligen varit så att Norge har haft en säkert formstark Northug men de övriga åkarna har känts mer osäkra. Så också nu och det är långtifrån givet att alla tre håller. Då förefaller till och med Sveriges Richardsson–Olsson–Hellner–Halfvarsson säkrare – har Johan Olsson till exempel någonsin gjort annat än fantastiska andrasträckor i stafett?
Det talades mycket om banorna i går. De klassiska sträckorna är hårdare och inte minst längre. Skillnaden är jättestor: 11376 m mot 9752 och det är således 17 % mer klassisk skidåkning än fristil. Det spekuleras i att ”allt kommer att avgöras i klassiskt” och att risken är att väder eller taktik ger en stor sällskapsresa in mot mål. På senare år har många världscupstafetter sett ut så, att lagen hållit ihop och det avslutats med en spurtuppgörelse mellan en hel massa lag.
Ett av mina främsta minnen av live-idrott var på skidstadion i Falun 2003, då Jörgen Brink spurtade först i mål efter just en sådan sällskapsresestafett. (Hela skidstadion upphävde ett gemensamt vrål i det ögonblick ganska tidigt på upploppet då vi samtidigt insåg att Sverige skulle vinna – en mäktig upplevelse faktiskt.) Kan det rentav bli en upprepning i dag och en stor grupp lag tillsammans? Kanske – och då kommer Italien som min skrällvarning.
Italien, det första alpland som på allvar utmanade Norden och Sovjetunionen/Ryssland, var en storhet i stafettsammanhang på 1990-talet. Nuförtiden är laget mer ihåligt men om Francesco de Fabiani och Dietmar Nöckler överträffar sig själva på de klassiska sträckorna och hänger med Vylegzhanin, Olsson, Manificat och norrmännen, kan de ge Roland Clara möjlighet att glida med på tredje sträckan och ge Federico Pellegrino guldläge.
Federico Pellegrino är ett starkt namn, med en sprintsnabbhet som i fristil ingen annan slår. Han är också en taktiker och den enda av slutsträcksåkarna som inte har något som helst behov av att trötta ut Northug. Pellegrino kan slå Petter i en ren spurt och vore inte det ganska ljuvligt? :)
Sedan måste jag väl påpeka också att jag inte på riktigt tror på detta – även om jag nu pekat ut scenariot i förväg skulle det vara en jättestor överraskning – utan mer hoppas på en rolig stafett och vill berömma ännu ett lag som likt de svenska damerna igår faktiskt gjort en modig uppställning mot guld snarare än att ta ut ett fegt lagomlag mot ett hedersamt normalresultat…
