När skidlandslagets damlag för första gången någonsin är så starkt att man skulle kunna ställa två stafettlag på benen och se båda med medaljchans, är det givet att alla har olika uppfattningar av hur representationskvartetten ska se ut. Jag var rädd att förbundskapten Grip skulle välja en feg lösning och ta de gamla vanliga korten men så blev det nu inte. Av guldlaget från OS förra året finns bara en åkare kvar och jag tror att Grip vågar satsa inte bara på en säker medalj utan på ett möjligt guldlag.
Laget är alltså Sofia Bleckur (k) – Charlotte Kalla (k) – Maria Rydqvist (f) – Stina Nilsson (f). Det finns osäkerheter i lagets alla delar och så hade det inte varit med en feg uttagning.
- Håller Bleckurs form från skiatlonen i lördags? Klarar nerverna en förstasträcka i stafetten?
- Är Kallas form i klassisk stil så god som den verkar? Visar det sig bli ett slöseri med den lysande stjärnan att sätta henne på en sträcka hon inte är van vid?
- Kan Rydqvist verkligen göra ännu ett lopp på samma supernivå som i lördagens skiatlon och tisdagens 10 km fritt? Kan hon hålla tillräckligt hög fart på den korta 5 km-sträckan.
- Är Nilssons form tillräckligt god för att övermanna den trötthet som var så tydlig i söndags? Har hon krafter kvar till en förväntad spurt efter en halvmils åkning?
Om jag själv hade varit förbundskapten… nej, om jag själv skulle föreslå förbundskaptenen ett lag, skulle det säga Bleckur – Emma Wikén – Rydqvist – Kalla. Detta bygger jag på att Wikén i flera år har varit stabil och dessutom i OS-stafetten förra året visade att hon har förmåga att lyfta sig ett steg. Hon har haft god form på sistone och är under alla omständigheter helt enkelt en bättre 5 km-åkare än Nilsson. Kalla som avslutare är inte bara skicklig i sig, utan också en kvalitet som övriga åkare kan luta sig mot. ”Det är okej om jag inte orkar riktigt ända fram, för vi har Kalla på sista” är en psykologisk stöttning som är tryggare än ”Jag måste klara det, jag får inte tappa norskans rygg för då är stafetten förlorad.”
Den svenska guldchansen bygger jag på det faktum att tre av de fyra svenskorna är väl i klass med norskorna. Bleckurs femteplats ställde Weng (och Bjørgen) utan chans, Kalla är bäst i världen (om hon kör klokt) och Rydqvists placeringar visar minst lika god form som Astrid Jacobsen.
Sedan kan man fråga sig var norskorna egentligen står. Visst är de i god form, men kanske inte i knallform? Weng tröttnade fort i lördags och efter tisdagens valladebacle har nog en viss oro smugit sig in i laget. Och hur är det amerikanska laget – och kan Finland med Kerttu Niskanen i storform överraska?
En spännande stafett blir det…
Kommentera